Damunderkläder

Please don't eat me! I have a wife and kids. Eat them! - Homer Simpson

När min lilla ängel var i 5-6 års åldern, tog vi ofta bussen ner till stan efter skolan/jobbet. Vi brukade gå av vid Lilla Bommen, och sedan gå den korta biten till Nordstan. Vägen fram till ingången kantas av stora skyltfönster, bl.a med Åhlens damunderkläder.

Den lilla ängeln hade snappat upp att detta kallades just damunderkläder, så detta påpekade hon varje gång vi gick förbi. "Pappa, där säljer dom Damunderkläder". Inget konstigt med det. Hon hade lärt sig något nytt, och allt nytt skall ju användas, eller hur.

Men, en dag, runt 4-tiden, när det är som flest folk som går vägen från hållplatsen fram till Nordstan, när det är liksom en lång långsam kö hela vägen. Den dagen tvärstannar den lilla ängeln framför nämda skyltfönster och släpper taget om min hand. Hon sätter istället händer i sidorna, stirrar bestämt på mig (hennes plötsliga stopp blockerar samtidigt den långsamma kön bakom henne, och hon får på så sätt allas uppmärksamhet) och säger, högt och lillgammalt: "Pappa! Alltid när du och jag åker till stan, så vill du att vi skall gå och titta på damunderkläder!".

Ja, vad säger man. Jag är i alla fall glad att min lilla flicka är spontan och uttrycksfull. Det kommer man långt på...